FamiljenochKaos

I dag har julen och alla dess bestyr fått sig ett avbrott, då det i stället stod begravning i kalendern. Även om jag förstod att jag skulle bli ledsen trodde jag att jag redan bearbetat lite av sorgen, då farmor pågrund av sin sjukdom redan "varit borta så länge". Och det gick bra när vi satt där i kyrkan och väntade på att det skulle börja men så fort kyrkklockorn började slå och orgeln spela kom tårarna och tusen olika minnen kom över en. Genom huvudet for bilder på pannkakor, sagoläsning, trädgårdspyssel, godislådan, tv mys men mest bara farmor, för den hon och all den tid hon hade att dela med sig av. Mest ledsen är jag nog över att T aldrig fick lära känns henne då farmor blev sjuk i demens kort efter att T föddes. De hade gillat varandra så mycket, T som älskar att prata och tycker om när någon har tid att bara lyssna och det hade farmor verkligen gjort, och T hade tyckt det var jätte spännande att få höra farmor berätta om hur det var när hon växte upp. Men tyvärr blev det inte så och nu lever hon bara kvar i våra minnen av henne, och fina minnen är det.