FamiljenochKaos

I perioder känns det som att det inte spelar någon roll hur jag än gör så känner jag att jag inte räcker till, inte någonstans, inte på jobbet, inte på crossen eller till vänner och främst inte hos familjen.

Just nu springer jag bara runt och pillar i allt men blir inte riktigt klar, utan har saker som jagar mig hela tiden.

Hade jag inte haft D, hade jag gått under. Han är den som stöttar mig i allt jag gör och ser till att jag i bland stannar upp och tar ett andetag men ändå låter mig springa runt som jag ändå måste för att det fortfarande ska vara jag.

Som ni förstår är jag inte alls lätt att leva med, men D gör det bra. Den som räddade mitt samvete om barnen i dag var min lilla lillasyster (2år yngre men 10cm längre).

Hon hämtade barnen direkt efter att K slutat skolan och tog med dem till tropicarium, där de fick springa runt och titta på alla djuren för att sedan äta middag och leka hemma oss dem till det att D kom kl18.

Sedan fick D ta hela kvälls rullianser men att åka och köpa matsäck som K ska ha med sig till skolan i morgon, läxläsning, duschning och läggning av barn, medan jag var på styrelsemöte, som sagt vad skulle jag göra utan honom.

Men för att han iallafall skulle slippa laga mat köpte jag med mig pizza hem, barnen sov och hade ju redan ätit hos moster när jag kom hem.

Ni hör ju hur bra det går med mitt nyårslöfte om bra löpresultat, ingen träning på över 2v o skräpmat för andra gången på en vecka... det var att räcka till ja...